3 april. för fort

Respiratorns pysande ljud. All personal springer, och de rullar in patienten på operationssalen snabbt. Slangarna ligger som ett ormbo efter ambulanstransporten. Anestesipersonalen reder ut slangar och sätter fler nålar. Neurokirurgen lyser med en ficklampa i ögonen.

- Vi måste operera nu! Han håller på att klämmer in!!, ropar neurokirurgen.

Huvudet rakas med en elektrisk rakapparat, snabbt. Och operationssköterskan tvättar snabbt med tvättsprit och slänger på ett sterilt operationslakan.

Kniv, pang, rasp, pang, borr brrrr, såg brrrr. En stor bit av skallbenet borta. Och blod väller fram. Sugen, sluuuurp.

- Nu har trycket på hjärnan lättats, nu kan vi ta det lugnare, säger neurokirurgen. Det var ett epiduralhematom. Han har inga blödningar i hjärnan vad man ser. Men vi kör en kontroll CT igen efter operationen. Vi ska kolla rygg och nacke med.

- Hur gick det till, frågar anestesiläkaren.

- Han körde bilen för fort, voltade. Nacken är som sagt inte friad. Överlever han det här, blir det säkerligen rullstol resten av livet. Förlamning från nacken och ner, svarar neurokirurgen.

- För jävligt! Tänk var fort livet vänder, säger operationssköterskan.

- Ja, man tror man är odödlig när man är 20 år svarar narkossköterskan.

Det blir tyst. Alla faller in i sina tankar. Det kunde ha varit min son, det kunde ha varit min bror, det kunde ha varit jag. Någon jag älskar, och bryr mig om. Allt kan hända så fort, för fort.