Utmaning 94 - 4 april Skriv om att tappa räkningen!

Hon rättade till kavajen, bättrade på färgen på sina läppar med sitt Diorläppstift och slätade till sin strama hästsvans. Fyllde på lite av parfymen för säkerhets skull, Mademoiselle Chanel. Så gick hon ut bland passagerarna och började räkna dem.

En, två, tre…. Koncentrerat gick hon i mittgången. Så började tankarna sväva iväg. Varför sa Tomas så till henne sist de träffades? Hon frågade ju bara när han på riktigt tänkte lämna sin familj. Han hade ju sagt att han skulle lämna Margareta så fort deras yngsta fyllde 10 år. Det gjorde hon ju i somras. Så kom nästa löfte, efter jullovet när de varit i Åre med barnen. Själv hade hon skrivit upp sig på en extra långflight över jul. Hon vägrar sitta hemma själv och veta att Tomas sitter i villan i Nacka och firar med sin fru och tre barn.
39, 40… Eller, nej det var fel. Vilket nummer var det? Suck, hon hade slutat räkna! Gick bara genom gången disträ. Så måste man börja om. Hur många gånger ska detta hända? Tankarna drar iväg. Måste koncentrera sig.

En, två, tre….. Hon längtade till fredag. De skulle ses i Bangkok på deras favorithotel, och sedan hade de hela helgen tills bägge skulle flyga igen. Detta som så många gånger förr. Det var därför hon stod ut med att vara den andra kvinnan. När de sågs var det ju så underbart. Hon kom på sig själv att gå och le.

Hon hade slutat räkna, igen. Måste börja om igen. Som hennes och Tomas relation. Hon hade slutat räkna alla hans löften och bortförklaringar för länge sedan. Bara för dessa underbara möten de hade, när han också nästan varje gång sa att han skulle skilja sig. Hon hade tänkt bryta många gånger, men det blev bara som en repris igen, de började liksom om varje gång. Och hon bara accepterade.

Hon backade tillbaks i gången och tog ett djupt andetag. Det här blev som någon sorts symbolik på deras förhållande. Hon ger upp, backar tillbaka, börjar om. Same procedure every time.

Nej, nu jävlar. Nu hade hon tröttnat. Måste skärpa sig. En, två, …

3 april. för fort

Respiratorns pysande ljud. All personal springer, och de rullar in patienten på operationssalen snabbt. Slangarna ligger som ett ormbo efter ambulanstransporten. Anestesipersonalen reder ut slangar och sätter fler nålar. Neurokirurgen lyser med en ficklampa i ögonen.

- Vi måste operera nu! Han håller på att klämmer in!!, ropar neurokirurgen.

Huvudet rakas med en elektrisk rakapparat, snabbt. Och operationssköterskan tvättar snabbt med tvättsprit och slänger på ett sterilt operationslakan.

Kniv, pang, rasp, pang, borr brrrr, såg brrrr. En stor bit av skallbenet borta. Och blod väller fram. Sugen, sluuuurp.

- Nu har trycket på hjärnan lättats, nu kan vi ta det lugnare, säger neurokirurgen. Det var ett epiduralhematom. Han har inga blödningar i hjärnan vad man ser. Men vi kör en kontroll CT igen efter operationen. Vi ska kolla rygg och nacke med.

- Hur gick det till, frågar anestesiläkaren.

- Han körde bilen för fort, voltade. Nacken är som sagt inte friad. Överlever han det här, blir det säkerligen rullstol resten av livet. Förlamning från nacken och ner, svarar neurokirurgen.

- För jävligt! Tänk var fort livet vänder, säger operationssköterskan.

- Ja, man tror man är odödlig när man är 20 år svarar narkossköterskan.

Det blir tyst. Alla faller in i sina tankar. Det kunde ha varit min son, det kunde ha varit min bror, det kunde ha varit jag. Någon jag älskar, och bryr mig om. Allt kan hända så fort, för fort.

skrivövning 2 april. Uppmärksamhet

Skolklockan ringer ut. Barnen reser sig snabbt från sina stolar och springer ut på rast. Alla utom en liten flicka. Hon sitter kvar och plockar med sina böcker. Reser sig sakta. Tittar bort mot katedern där läraren sitter fullt upptagen med sitt. Flickan tar sitt kollegieblock och en penna och går sakta mot dörren.

Läraren tittar upp.
-Vilken jättefin historia du skrev, säger hon.
Flickan vänder sig om.
Hon får ett varmt leende. Flickans hjärta gör ett litet skull. Hon ler lite försiktigt men säger ingenting.
-Fortsätt skriva, sa läraren.
Läraren tittar ner på böckerna igen.

Flickan går ut ur klassrummet. Klädhängarna i korridoren är tomma. Kvar hänger endast en liten röd jacka och vit mössa. Flickan går förbi den och sätter sig i sätter sig i ett hörn vid väggen och skriver.

skrivövning 1 april. Ett aprilskämt jag gick på

Tidigt i morse. På väg till jobbet. Massa ljud. Tåget som ibland gnisslar. En del pratar högt, ingen tanke på att vissa vill sova. Andra sover. Någon snarkar högt. Lukterna i tågvagnen är allt annat än angenäma. Själv satt jag först och läste, Parfymen. Men ögonen gick i kors av trötthet, så jag gav upp det och lutade mig bakåt. Blundade.

Pling, plong.
- God morgon allihop. Meddelande från lokföraren.
- Eftersom det är så mycket folk på tåget, så stannar vi inte i Lund. Utan vi åker direkt till Malmö.

Det blev helt tyst i vagnen.
Va, tänker jag. Fan, hur kommer jag till jobbet nu? Tankarna hinner börja med någon form av nödlösning. Så plötsligt kommer jag på.

Folk i vagnen börjar skratta samtidigt.

Pling, plong.
- Ja, eftersom det idag är den första april, så kommer vi såklart stanna i Lund som vanligt.

Ha, ha, vilken lustigkurre. Fast det är klart. Det hade varit rätt skönt att komma senare till jobbet.

Ett spännande möte

Smärtan kom som vågor. Som ett hav sköljde den över mig, starkt och intensivt. Nu dör jag! Människorna omkring mig var som i dimma och genom dimman hörde jag vibrerande röster hur de försöker prata med mig. Men jag klarar inte av att svara. Vågen av smärta tycks inte gå över. Snälla! Ta mig bort från det här. Så försvinner allt. Det känns som om jag drömmer. Drömmer någonting vackert. Jag hör de vibrerande rösterna igen som nu är tydligare.
- Hon svimmade!

Jag andas djupt och allt blir mer avlägset igen, men smärtan kommer tillbaka. Och nu är den genom dimman. Smärtan går ut i varenda fiber i kroppen och det känns som om kroppen slits av. Det känns som en explosion, det forsar fram. Och så blir allt stilla.

Smärtan är försvunnen. Ur dimman hörs ett starkt och argt barnskrik. Jag skrattar och snyftar. Han läggs på mitt bröst. Varm och kladdig och med blod från mig. Jag håller om honom och han tystnar. Så tittar han in i mina ögon, intensiv. Förundrad. Min fina älskade son!